Mr H tar över

Hej alla Ulricas kära vänner. I kväll har Mr H hyrt platsen här för att uttrycka glödje och bekymmer och över gårdagens bravader.

Det som på dagen började med en stressad sol-fanatiker och avslutades med en ilsken norrman slutade ganska bra med ett pass rockmusiks-framförande på baren Deja-Vu i köpcentrumet Jardin del Sol bara ett stenkast från Eliten bar där jag egentligen skulle återkommit för lite underhållning. Tyvärr vart det lite bekymmer med tillstånden för att få framföra musik på lyssningsbara nivåer. Detta är också lite av mitt ämne i kväll. Hur högt behöver rockmusik spelas för att ha chansen att få ett fungerande mottagande? Var går gränsen för att bli levande radio? Kan man sätta ett krav om ett visst decibel-tal? Vem ska få sin vilja hörd. Den som vill lyssna eller den som vill äta utan att bli störd. Ska gränsen alltid dras där ingen blir riktigt nöjd?

Jag tror att det är viktigt för krogarna här att nischa sig och att bestämma för sitt företag ”vem man är”. Jag tror inte på att mesa och sänka nivåer i rädsla att störa eller att låta den tondöve få rätt och få slippa ljud vart man än är. Ljud, musik och frekvenser är helande för människan. Det har jag lärt mig av flera på sista åren. Min käre kollega och vän Christian i Karlstad har pratat om detta i många år. Nu senast berättar vår nya granne och funna vän Anna-Karin om hur mycket i vår kemiska, fysiska låda kallad kropp som behöver frekvenser för att fungera bra men framför allt som verktyg för att kunna rättas till.

Jag måste säga att som artist gillar jag Marie-Louise´s inställning (på Eliten) som hon visat mig. Hon vill att jag ska ”dra på” men när polisen sen dyker upp för att någon missnöjd konkurrent (hoppas vi) eller ve och fasa nån missnöjd medmänniska i Fitlinesaknande kemisk obalans ringer in för att delge att man är störd av musik mitt i Playa del Inglés tätaste nöjesområde där man förstås valt att försöka hitta sitt lugn i tillvaron…. öööhhh… – då är det helt rätt att bryta i stället för att sänka. Tack Marie-Louise för din ryggrad. Uppskattas.

Tyvärr verkar inte den nystartade grannen i köpcentret bredvid ha samma tankegång- ännu. Men jag hoppas och tror faktistk att rädslan svalnar för när jag tänker på stället jag skulle vilja kalla öns bästa pub. Ja faktiskt – the 19:th hole i Meloneras så har man där valt att gå All in”! Musiken får en värdig volym. Utrustning och scen finns. Mixrarna är gamla, reglarna tröga och ärjiga, men allt finns. TV-apparaterna visar inte fotboll samtidigt som någon spelar vilket jag varit med om. Hua!. All fokus ligger på en sak!   I taget! Man har faktiskt bilder på artisten även i alla sina TV-monitorer här under ”showen”. Inte illa” Och rök” Wiiihaa!

Det är här Marie-Louise och 19:th hole fattat galoppen. Man kan inte fånga ALLA! I alla fall inte HELA TIDEN. Först fotboll eller ishockey. SEN musik. Inte samtidigt som man visar Idol på TV. EN SAK I TAGET och ORDENTLIGT och TYDLIGT.

Det är så man bygger varumärke och skaffar en publik som blir RÄTT.

Jag tror faktiskt inte jag tänker ta några spelningar i framtiden där jag inte får HÖRAS. Verkar ju totalt meningslöst. Dessutom är det bortkastade pengar för beställaren.

OK nog om detta.

Igår fick jag besök på spelningen av min nyvunne gode vän Mats och hans vänner från Sverige. Mats bor vintervis här nere och efter spelningen virrade vi runt fram till 4-5 tiden bland pubarna och diskon mm i Playa del Inglés och Kaspah. När vi blev ivägdragna in i pissluktande gränder efter stängninngsdags av en skum figur med ett mycket slitet visitkort som han absolut ville ha tillbaks drog vi örenen åt oss och valde att ta springnota. Det såg lite skumt ut med trappan ner i den rödbelysta betongbaksidan där ingen människa verkar vilja vistas…

Här har vi Mats och hans vänner. Mr H fick vara med på hörnet. Bilden togs utav en smått onykter man som ljudligt uttalade sig att han var proffs på detta med foto så självklart sprang Mr H efter sin batterislukande Samsung-telefon för att testa detta påstående. Ser ju ut som han hade rätt!  Eller så är det bra motiv… 😉
mats-och-mr-h

Tzck Mats för en trevlig kväll.

Mina trogna fans Kajsa och Stefan var naturligtvis på plats och de tog denna bilden. Tur att man har någon som tänker på att föreviga dessa tillfållen när ens egna fru är otillgänglig. Tack!

mr-h-pa%cc%8a-deja-vu

Jag vill avsluta med att säga att det var fantastiskt roligt att få spela på denna bar med egen scen och ljudanläggning. Publiken som växte under kvällen såg nöjd ut och personalen verkar vilja upprepa evenemanget. Jag kan säga att det är svårt att välja låtar inför dessa spelningar. Man vet ju inte vem som kommer och det är omöjligt att vara alla till lags. Lägg gärna in önsningar på MR h:s facebooksida.

Tack för i kväll och ha en fantastisk afton denna lördag i december. I morgon tänder vi ljuset igen.

/MR H. 😉

Livet förändras

Hej alla Ulricas fina bloggläsare!

Nu har jag rapat bloggen igen. Kände att det var dags. Var länge sedan nu.
Jag har ju varit i Sverige ett tag och är fortfarande kvar. Börjar faktiskt tröttna, men ändå inte…

Det har hänt väldigt mycket sen jag åkte hit. Jag har bland annat tagit upp kontakten med en gammal klasskamrat från grundskolan.
Något som ser ut att bli den bästa kontakt jag tagit på mycket länge. Eller egentligen var det nog han som tog kontakt med mig först.
Förändringarnas tid är på gång och jag har nog haft den roligaste lördagen på länge. Synd bara att min kära fru inte kunde vara med mig.

Men min Sverigeresa började egentligen på sjön, eller rättare sagt i Arboga kanal. När jag hälsade på min gamle trogne kamrat Micke och vi tog en tripp ut på Mälaren. Det var en ganska lång kanalresa innan vi kom ut på Mälaren. Dessutom var vi tvungna att vänta in en dubbel broöppning i Kungsör. Både väg och järnväg skulle stoppas för vår skull. Därefter bar det ut till en liten ö i Mälaren där Köpings båtsällskap hade gjort i ordning fantastiskt mysigt. Vi fick både basta, bada, duscha varmt och komma intill vid färdigtänd grill. Därefter var det kväll i Sjöboden med durspel och gitarr. Vilka underbara människor! Tusen tack och tack Micke för att du envisades med att vi skulle till den där konstigt belägna kobben. 20160924_191250

Det var betydligt fler människor med än vad som syns på denna bilden. Alla lika trevliga och i olika åldrar. Till och med några barn.

20160924_171728

Havsseglaren Vanjana – en Allegro 33 som Micke köpte odöpt men som nu fått sitt namn.

20160924_171819

Många fina båtar hade lagt till på ön. Båten i bakgrunden styrdes med en fjärrkontroll i handen.

Men som sagt. Igår vart det en riktig rolig dag – och kväll. Den suddiga bilden nedan visar nya vänner som lär bli långvariga vänner och längst bak min gamle klasskamrat Henrik med sin fru Johanna. Eller här har vi en extra bild på dom. Hittade den på Facebook nu. Jag lånar den men jag vill nämna att den är tagen av Marie Hagström.

14502879_10207154070509705_4520493254218545921_n

Detta är Henrik och Johanna.

Nästa bild tog jag med för att den sätter ribban för hur kul vi hade hela tiden. Både dagen och kvällen. Fantastiskt!

20161001_190040

Och det var ju en kongress, och där delades ut priser bland annat. Framför allt var det riktigt intressant. Nästan för bra för att vara sant.

20161001_135921

Men jag vill avsluta med en vy jag haft många gånger när jag legat ute i den gamla levande Jaguaren som fortfarande håller ihop. Hoppas bara den håller tills jag ska åka hem igen. Då går den nämligen till försäljning. Levande kallar jag och min dotter Nomi den för den har lite roliga egenskaper för sig i elsystemet. Ena gången fungerar blinkersen men inte fjärren till dörrlåsen. Nästa stund gick larmet mitt i natten när Nomi skulle köra iväg bara för att se att helljuset inte tände och att taklampan inuti bilen inte gick släcka. Sen tog jag över och då var det i stället fläkten som stannade men startade igen när Nomi tog bilen bara för att vara med om att FM-radion skulle sluta fungera. Men långvåg gick fint. Hon hittade bara en spelbar skiva i bilen så det blev en lekton i klassisk musik för dottern. Hon gillade det.

20160926_060705

Och med detta tackar jag för denna gången men jag vill dela med mig av en av de enligt mitt tycke finaste klassiska verken.

Adagio med Albinoni.

Jag blir alltid uppfylld med alla sorts känslor när jag hör denna. Jag lämnas aldrig oberörd. Den är så känslosam. Denna gången är det min längtan efter min vackra och underbara fru och samtidigt min fantastiska känsla för de nya vänner jag fått här hemma under min vistelse, och inte minst alla de nya underbara vänner jag fått på Gran Canaria under året. Jag kan lätt säga att detta har varit det bästa året i mitt liv. Så tack ni alla och sov så gott!
och jag kan säga att framtiden kommer lätt att bli bättre! Det har gårdagen vittnat om.

MR H.

Filmtime

Ok, tjenare, sagt och utlovat, nu ska det bli film. Men pass på, den är 25 minuter lång så bänka dig med lite godsaker och gärna en öl eller ett glas vin. Kaffe är inte fel heller…

Innan jag kör igång vill jag bara säga några saker till angående filmen och angående resan.
Först, Ingenio. VI kommer att åka tillbaka till Ingenio och hitta de gamla och mindre gamla vännerna som fanns där. Vi får hoppas några av dem bor kvar.
Chansen bör finnas eftersom Kanarierna verkar gilla att hålla sig hemmave hela sina liv många gånger. Ett som är säkert är att vi ska träffa Hernandes – barägaren som just pensionerat sig, men vars bar funnits i hans  släkt i 3 generationer. Inte stor bar alls. Ni kommer se. Men han har den godaste Chorizon jag någonsin smakat. Flamberad mm. Den ska vi testa när vi träffar honom och hans son som nyligen tagit över baren lär antagligen tillaga den….

Jag har några ord från Mattias också. Mattias som ju faktiskt har en ganska gedigen bakgrund med inblandning i många av våra största svenska filmer i ryggen. Ganska imponerande men han säger inte så mycket om detta. Men jag lovar att jag ska försöka pumpa i kommande avsnitt. 😉 Hehe.

Innan han får påa vår debutfilm tänkte jag även skicka en liten tribut till hans fru, som också har en blogg (precis som min). Jag vet inte om han har möjligheten att rippa den på det vis jag lyckats flera gånger nu att göra här, men jag vill iaf. tipsa om den bloggen HÄR. 

Jo en sak till. Det finns en länk i filmen. Den fungerar inte idag pga Googles certifieringsregler osv men den kommer funka om ett par dagar. Däremot lägger jag länken under filmen att klicka på direkt.

Slutligen vill vi nämna att under hösten lanserar vi denna filmserie som en spännande och helt ny marknadsföringskanal på Gran Canaria, GC runt – i skitig bil. Det är en produkt med hjärtat på rätt ställe, händerna stadigt på ratten och med ambitionen att få din verksamhet att lyfta. Den ger dig som driver en publik verksamhet här på ön möjlighet att synas på ett annorlunda, unikt och personligt sätt. Vi vill ju att du ska lyckas! Du kommer att nå skandinaviska turister och hemmatittare oavsett om de är här för första gången eller är återkommande. Vi återkommer med mer info men om du har frågor redan nu, kontakta Mattias eller Håkan. Första smakprov kommer som sagt här.

 

 

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev: Där kommer det lite andra nyheter än det som är på bloggen ibland

WWW.ALLYOURS.NU

NYHETSBREV

 

Gran Canaria runt i skitig bil

Tar över spakarna tillfälligt i kväll igen. Jag har lite jag vill dela med mig av. /Mr H

Personal ute-87

Vi kom just hem ifrån ett mycket trevligt och informativt möte med Sibelle på Sunshine Properties i Playa del Cura. Men det var inte där vi var utan i Puerto Rico i en lugnare del Puerto Rico. Det var riktigt riktigt behagligt där måsta jag säga. Nåväl trots att vi snurrade runt flertalet varv i ”stan” och besökte diverse köpcentrum för att hitta restaurangen El Gaitero som är belägen i det lilla köpcentret Las Olas shoppingcenter. Man kommer dit genom att ta vägen till hamnen som ligger på andra sidan Puerto Rico från Stranden sett, dvs mot den nyare båthamnen, men man kör inte in på det väldiga parkeringsområdet utan kör vidare bortåt till en ronell och därifrån igenom en tunnel så kommer man direkt upp emot Las Olas shoppingcenter. Det som var så skönt där var att det var inte mycket folk. Ja nu tycker säkert inte restaurangägaren detta men så länge som det är på det viset kan man ju utnyttja behagligheten i det för att när fiket anländer utnyttja behagligheten i det så att säga.

Hade det nu varit så att jag hade varit genomtänkt nog att ta några bilder med kameran som jag satt och ruvade på under hela mötet och hade TÄNKT ta massa bilder med så hade jag förstås kunnat lägga upp de bilderna här med lite god vilja, men tyvärr, jag glömde. Sorry!

Men som lite plåster på såren tänkte jag i stället visa lite bilder från min och Mattias Palovaara Bergkvists rundtur på ön för några veckor sedan precis innan han åkte till Sverige igen. Buhu!!!
Vi började i den lilla staden Ingenio som är vänort med Älvdalen i Dalarna som ni vet både vår nya prinsessa Sofia och våra nya rock- och dansbandsstjärnor Steftan och Peter från Lars Christers orkester kommer ifrån. Jag fick kontakt med Ingenio för ca 16 år sedan då jag åkte dit för att göra praktik på den lokal-TV station som då fanns där. Jag hade nyligen hjälpt till att göra en film om Älvdalen som visades i Ingenio för att visa upp kalla Älvdalen för Gran Canaria-folket. Jag och min ursprungsälvdalingsvän åkte därför ner för att uppleva två fantastiska TV-produktions veckor i Ingenio… Bara för att när vi kom ner på flygplatsen mötas av det underliga beskedet att ingen kan prata Engelska…???!!! Således stod det två tjejer med varsin skylt med våra namn på och vi hade en oerhört tyst resa uppför backen till Ingenio som är beläget ganska nära flygplatsen men ett par kilometer upp mot bergen.

Personal ute-12
Personal ute-38 Personal ute-26

Eftersom detta var en av de första utomlandsresor jag egentligen någonsin hade varit på blev jag dock direkt biten när vi mötes av att alla människor satt ute längs trottoarkanterna inne i den lilla staden. Pratade, skålade och verkade ha allmänt trevligt. — Jaha!! Är det så de lever i utlandet i värmen tänkte jag helt förbryllad och omvälvd. Nu ska här läras spanska. Det var bara det att vi råkade komma precis den dagen det hade startat någon slags festivalhelg, så detta varade ett par dagar, men vi förstod redan senare på kvällen efter att tjejerna hade hämtat sin kompis Maria som resten av vår resa fungerade som tolk. Hon förklarade förstås för oss hur det låg till. Resten av veckorna satt det inte så mycket folk längs trottoarerna iaf. Däremot var det alltid mycket folk i omlopp och på den tiden var det inga turister alls i Ingenio berättades det.

Men samma kväll vi kom blev vi bjudna på öl av en bastant herre med stolt uppsyn. När jag skulle bjuda tillbaka blev han mycket förnärmad och Maria sa att det får jag aldrig göra om….

Personal ute-6 Personal ute-4 Personal ute-8

Men sen tog det fart. Vi gick iväg till TV-stationen och träffade personalen. De muttrade något obegripligt – antagligen på Spanska, och vi svarade på svengelska typ något som de uppfattade som lika obegripligt. 4 frågereken vandrade därifrån in mot TV_studion där vi bliva tilldelad var sin fåtölj på var sin sida av redigeringsrummet. Där satt vi med armarna i kors och blängde. Vaktade, väntade. Tittade på medan de två andra redigerade. Ibland försökte de vara vänliga och bjuda till med lite kaffe och någon obegriplig fråga. När det var dags för lunch sa vi tack och adjö förstås. Inte på något otrevligt sätt alls, men det var uppenbart, detta skulle inte funka. Kändes som vi satt där ifrån Svenska TV-tjänst och bevakade typ. Det vart den praktiken det. Men det var egengluten nu resan började, därför att nu tog Fernando – vår nye ölbjudande vän över. Han drog med sig Maria (tolken) och tog på sitt ansvar – och vad vi fick höra såg det som sin plikt – att visa dessa båda högaktade unga herrar sin stad och sin ö. Därför blev det resor till alla delar av ön de närmast kommande två veckorna. Vi såg mycket. Och vi fick mat på alla Fernandos favoritrestauranger. Han bjöd på allt och jag försökte försiktigt en gång till att få bjuda tillbaka, som tur var denna gången genom Maria som direkt sa ifrån att :  NNEEEEJ aldrig i livet. Då blir han förbannad. Så för två studenter på praktik blev detta en både rolig, informativ och härlig vistelse som jag aldrig kommer glömma. Jag håller på och söker efter de människor vi träffade under denna tiden för att berätta att vi bor här nu, Första försöket blev kort men filmat. Ni kan se lite av det i den film jag tänkte lägga ut här i morgon. Vi spelade nämligen in en film under hela vår resa runt ön, och den börjar i Ingenio. Men det blev inte så mycket därifrån eftersom det var lite spontant, och vi skulle runt hela ön – helst innan det blev mörkt.

Personal ute-50 Personal ute-13

Personal ute-43Så titta in och se filmen i morgon. Den är lite speciell för den är starten på någonting nytt som jag och Mattias kommer att erbjuda här framöver.

Personal ute-39Personal ute-40Personal ute-47 Personal ute-62 Personal ute-65 Personal ute-69 Personal ute-44

Nu har jag babblat i all oändlighet. Tänkte bara lägga upp några bilder egentligen. Men ha det så fint så kommer Ulrica till morgoninlägget.
Efter det i morgon kväll kommer filmen. Missa inte den!