Hej alla Ulricas fina bloggläsare!

Nu har jag rapat bloggen igen. Kände att det var dags. Var länge sedan nu.
Jag har ju varit i Sverige ett tag och är fortfarande kvar. Börjar faktiskt tröttna, men ändå inte…

Det har hänt väldigt mycket sen jag åkte hit. Jag har bland annat tagit upp kontakten med en gammal klasskamrat från grundskolan.
Något som ser ut att bli den bästa kontakt jag tagit på mycket länge. Eller egentligen var det nog han som tog kontakt med mig först.
Förändringarnas tid är på gång och jag har nog haft den roligaste lördagen på länge. Synd bara att min kära fru inte kunde vara med mig.

Men min Sverigeresa började egentligen på sjön, eller rättare sagt i Arboga kanal. När jag hälsade på min gamle trogne kamrat Micke och vi tog en tripp ut på Mälaren. Det var en ganska lång kanalresa innan vi kom ut på Mälaren. Dessutom var vi tvungna att vänta in en dubbel broöppning i Kungsör. Både väg och järnväg skulle stoppas för vår skull. Därefter bar det ut till en liten ö i Mälaren där Köpings båtsällskap hade gjort i ordning fantastiskt mysigt. Vi fick både basta, bada, duscha varmt och komma intill vid färdigtänd grill. Därefter var det kväll i Sjöboden med durspel och gitarr. Vilka underbara människor! Tusen tack och tack Micke för att du envisades med att vi skulle till den där konstigt belägna kobben. 

Det var betydligt fler människor med än vad som syns på denna bilden. Alla lika trevliga och i olika åldrar. Till och med några barn.

Havsseglaren Vanjana – en Allegro 33 som Micke köpte odöpt men som nu fått sitt namn.

Många fina båtar hade lagt till på ön. Båten i bakgrunden styrdes med en fjärrkontroll i handen.

Men som sagt. Igår vart det en riktig rolig dag – och kväll. Den suddiga bilden nedan visar nya vänner som lär bli långvariga vänner och längst bak min gamle klasskamrat Henrik med sin fru Johanna. Eller här har vi en extra bild på dom. Hittade den på Facebook nu. Jag lånar den men jag vill nämna att den är tagen av Marie Hagström.

Detta är Henrik och Johanna.

Nästa bild tog jag med för att den sätter ribban för hur kul vi hade hela tiden. Både dagen och kvällen. Fantastiskt!

Och det var ju en kongress, och där delades ut priser bland annat. Framför allt var det riktigt intressant. Nästan för bra för att vara sant.

Men jag vill avsluta med en vy jag haft många gånger när jag legat ute i den gamla levande Jaguaren som fortfarande håller ihop. Hoppas bara den håller tills jag ska åka hem igen. Då går den nämligen till försäljning. Levande kallar jag och min dotter Nomi den för den har lite roliga egenskaper för sig i elsystemet. Ena gången fungerar blinkersen men inte fjärren till dörrlåsen. Nästa stund gick larmet mitt i natten när Nomi skulle köra iväg bara för att se att helljuset inte tände och att taklampan inuti bilen inte gick släcka. Sen tog jag över och då var det i stället fläkten som stannade men startade igen när Nomi tog bilen bara för att vara med om att FM-radion skulle sluta fungera. Men långvåg gick fint. Hon hittade bara en spelbar skiva i bilen så det blev en lekton i klassisk musik för dottern. Hon gillade det.

Och med detta tackar jag för denna gången men jag vill dela med mig av en av de enligt mitt tycke finaste klassiska verken.

Adagio med Albinoni.

Jag blir alltid uppfylld med alla sorts känslor när jag hör denna. Jag lämnas aldrig oberörd. Den är så känslosam. Denna gången är det min längtan efter min vackra och underbara fru och samtidigt min fantastiska känsla för de nya vänner jag fått här hemma under min vistelse, och inte minst alla de nya underbara vänner jag fått på Gran Canaria under året. Jag kan lätt säga att detta har varit det bästa året i mitt liv. Så tack ni alla och sov så gott!
och jag kan säga att framtiden kommer lätt att bli bättre! Det har gårdagen vittnat om.

MR H.